Är pinsamma Gen X de sista ungdomarna?
Den ungdomliga frizon som tidigare ägdes av de unga har nu koloniserats av X-arna, skriver Jörgen Jedbratt som spanar om livsstilskonsumtion på ålderns höst.
"Dagens seniorer har mer konsumentorienterade värderingar och är ofta tjugo år 'yngre' i sinne och kropp än vad deras föräldrar var i samma ålder", skriver Jörgen Jedbratt.
Sist jag skrev om sextio- och sjuttiotalisterna var de betraktade som en lovande ungdomsgeneration på väg ut i arbetslivet. Finns att läsa om i en av Kairos Futures tidiga böcker: "Morgondagens värderingar".
Jag ska inte sticka under stol med att det är min egen generation jag skriver om, och jag kan nog anses tämligen jävig.
Under dessa generationers uppväxt lanserades MTV, som revolutionerade musikindustrin, och satellitsändningar möjliggjorde en direktsänd Live Aid-gala som gjorde stort avtryck. När galan sändes över ett helt dygn vet nog de flesta av dåtidens ungdomar var de befann sig och vad de gjorde.
Andra intryck som satte oförglömliga spår i generationen handlade om att Berlinmuren revs och det kalla kriget kastades på sophögen.
Att David Hasselhoff från Baywatch sjöng "Looking for freedom" toppade nog allt.
Nu var de sista globala hindren undanröjda och marknadsliberalismens fullständiga seger var ett faktum. Historien var enligt Francis Fukuyama slut. Östblocket vidöppet, utan självförtroende och i ruiner.
Från 1970-talets mopedångor och kollektivism till 1980-talets yuppier och individualism
Om vi zoomar ut bilden kom de rotlösa sextio- och tidiga sjuttiotalisterna ut på arbetsmarknaden i lågkonjunktur efter 1980-talets bubbleekonomi.
Under det tidiga 1990-talet formades tidsandan av de tvära kasten i samhällsbygget. De ständigt sämre framtidsprognoserna och osäkerheten skapade en grundlig skepticism hos de flesta unga denna tid. Därav bokstaven X som symboliserade den klämda, till stora delar arbetslösa och ironiska generationen utan framtidstro, som Douglas Coupland beskrev i sin berömda bok med titeln "Generation X".
Globalisering och avregleringar drev upp ekonomin, och i Sverige kollapsade det hela med 500-procentig ränta och massarbetslöshet som följd. Många i dessa generationer hade skaffat sin första bostad när priserna låg på topp. Nu var man tidigt i livet skuldsatt.
"Ekonomiska analyser pekar ut X-arna som den ekonomiskt klämda generationen. Skymd av de betydligt mäktigare fyrtiotalisterna."
Kaos i livstrappan
Tidigt fick man lära sig att själv är bäste dräng, och internationella ekonomiska analyser pekar ut X-arna som den ekonomiskt klämda generationen. Skymd av de betydligt mäktigare fyrtiotalisterna som i praktiken gjorde ett bondeoffer av de yngre i den stora pensionsreformen på 1990-talet. Tyngd av att som generation inte ha fått mycket gratis tidigare, med insikt om man inte kommer få det i framtiden heller.
Den framtiden är nu här, och många blir kvar längre i arbetslivet samtidigt som en växande ålderism börjar göra sig påmind. Ett slags tyst förväntning har spritt sig bland generationskamraterna över att det nu är vår tur att falla offer för det ålderssegregerade arbetslivet.
Det börjar sjuda av ifrågasättanden och ett växande motstånd mot att acceptera ålderismen som norm. Kanske tar den ironiska generation X initiativet och bringar ordning i maktstrukturerna på samma sätt som vid andra kriser genom deras karriärer.
Sallies omdefinierar "tredje åldern"
Världen åldras kraftigt de kommande decennierna och i takt med minskat barnafödande omformas samhällen. Antalet 60 plus går från en miljard 2027 till två miljarder 2050.
Man blev van vid att leva i elastiska familjekonstellationer med plastföräldrar och bonusbarn i fullt fokus ena veckan och singelliv och ansvarsfrihet andra veckan. Denna elasticitet kommer tillbaka när barnen flyttar hemifrån och återvänder efter ett par år på universitetet, eller efter att de gjort slut med sambon. Situationsanpassning och flexibilitet blir viktiga egenskaper med fullt fokus på att hålla ihop såväl leverne som "familjegummibanden".
Från ansvarslös ungdom till ungdomligt ansvarig
På Café Magasinet, där jag ofta sitter och skriver, råkade jag tjuvlyssna på två yngre killar i tjugoårsåldern, som beklagade sig över sina föräldrars beteende. De var rörande överens om att det inte var någon ordning på dessa åldringar som betedde sig som tonåringar.
Den ena killen berättade hur hans mamma hade varit på tjejmiddag där det dracks en massa bubbel, och hur man dragit vidare till en bar varifrån tjejerna blev utkastade på grund av att de var för högljudda och stökiga.
Den andra killen skakade bedrövat på huvudet och förklarade att hans föräldrar var likadana.
I parkerna hittar man medelålders "lohas" (lifestyle of health & sustainability) ägna sig åt slowrunning, i sakta mak runda en klass med wellnessökande qigong-seniorer. På cykelvägarna trängs fartfyllda "mamiler" (middle aged men in lycra) på svinsnabba sportcyklar värda förmögenheter och skrämmer skiten ur stressade bilister.
Fler fotomodeller är aktiva och relevanta allt högre upp i åldrarna, och på undergroundscenen återinträder seniora artister. Ta till exempel Pete & Bas, två 70-plussare som med vassa hiphoptexter om sin seniora vardag just nu fyller arenor världen över.
X-arna utforskar pre-retired-fasen
X-arna är på väg in i vad analytikerna kallar "pre-retired-fasen" och tävlar mot tiden för att göra sitt inflytande känt, samtidigt som de jonglerar med sitt ansvar för eventuella hemmavarande tonåringar, utflyttade vuxna barn i samboförhållanden och allt skröpligare föräldrar.
På samma gång börjar det bli tydligt att X-arna rår om sig själva, återupptar oavslutade livsprojekt, koncentrera sig på väsentligheterna i livet eller börja om på nytt med en ny familj. Tredje åldern är en period när vi fortfarande är friska och aktiva, men förbereder oss för ett liv efter det traditionella yrkeslivet. Med förhoppningsvis god ekonomi kan vi fortsätta att förverkliga oss själva och upptäcka det som är värt att upptäcka samtidigt som vi försöker förbereda oss inför den verkliga ålderdomen då vi ska försonas med tanken på att en gång dö.
Målet för denna tidigare så uppstudsiga punk-, synt-, hiphop- och rockgeneration verkar vara att aldrig helt lämna rampljuset. Det är med köpkraft och fokus på hälsa som denna postdemografiska och välberesta generation fortsätter att kurera sin individualitet och lekfullt utforska olika intressedrivna mikrokulturer.
"X-arna väljer inte varumärken som står för ren ungdomlighet utan för trovärdighet."
Livsstilskonsumtion på ålderns höst drivs inte längre av måsten utan av lust
X-arna väljer inte varumärken som står för ren ungdomlighet utan för trovärdighet. De strävar inte efter att vara coola utan efter att vara just trovärdiga och vuxna, men ändå inte vuxna. Det driver dem i riktning mot transitionsvarumärken som står för både ungdomlighet och mognad. X-arna kommer successivt att förstärka det seniora konsumtionslokets accelererande färd in i framtiden.
De stora globala varumärken vet detta och förbereder sina positioner i fråga om retro, premium och lojalitet. Retrokulturen växer fram för att den representerar den tid då X-arna själva var unga.
Detta var en känsla jag mindes från tonåren. Killarna lät precis som mina föräldrar lät när jag skulle ut. Är generation X den sista ungdomsgenerationen, nu när ungdomsidealen migrerar uppåt i åldrarna och byter skepnad?
Kanske har X-arnas rebelliskhet och ansvarslöshet nu mognat över i att försöka bibehålla vitalitet? Genom att visa att ungdomlighet visar man också att man är öppen för nya intryck, insatt och har modet att pröva nytt. Idealet är inte att vara ung utan att vara ungdomlig. Man söker ungdomliga attribut och konsumtion för att experimentera, ompröva sig själv och förverkliga sina seniora drömmar.
I övergången till att bli en äldre version av sig själv re-evaluerar man sina varumärken och har en stark lojalitet till dem som följt en genom livet. Som seniorer har de nu råd att förverkliga det som bara var drömmar när de var yngre. Genom valet av premiumvarumärken visar man också att man är sofistikerad, relevant och kapabel.
Är X-arna de sista ungdomarna?
För yngre kan det seniora ungdomsidealet innebära ett problem. Den ungdomliga frizon som tidigare ägdes av de unga har nu koloniserats av X-arna. Vad gör man som ung när ens föräldrar festar och njuter ohejdat, lyssnar på skränig musik, har coolare outfits, revitaliserar sina tatueringar, återerövrar den sexuella friheten som fyrtiotalisterna banade väg för och är allmänt ungdomsstökiga?
Vem måste vara den vuxne i rummet då?