Scenarioplanering: Mer än en workshopmetod – ett uttryck för den mänskliga naturen
Scenarioplanering är inte bara ett verktyg för strategiprocesser i styrelserum eller framtidssäkring av affärsmodeller. Vår förmåga att föreställa oss, förutse och förbereda oss för vad som ligger framför oss är en grundläggande aspekt av vår kognitiva utveckling och våra framsteg som art. Därför kan vi se scenarioplanering som en återspegling av något mycket djupare – vår inneboende mänskliga förmåga att föreställa oss flera olika framtider.
Ända sedan Homo sapiens uppstod har vi människor haft, och gynnats av, förmågan att föreställa oss olika verkligheter och på så sätt också förbereda oss för framtida osäkerheter. Idag ligger denna urgamla egenskap till grund för en mer sofistikerad metod – scenarioplanering.
Kärnan i vår förmåga att förhålla oss till osäkerheter har dock förblivit densamma och är ingen modern uppfinning: Gestaltning är en väsentlig del av vilka vi är. Gestaltning är att ge form åt en idé, en teori eller en berättelse genom att externalisera tankar och upplevelser.
Detta gör scenarioplanering till mer än bara en metod för företagsstrategi – det är en modern manifestation av en uråldrig kognitiv förmåga. Men för att förstå scenarioplaneringens roll för vår framtid måste vi först förstå gestaltningens roll i människans historia.
Gestaltning: Hörnsten för civilisation, framsteg och innovation
Vi talar ofta om den första, andra, tredje och nu fjärde industriella revolutionen. Men innan någon av dessa utvecklingar överhuvudtaget var möjlig var något annat nödvändigt, nämligen det som historikern Yuval Harari kallar den kognitiva revolutionen[1].
Harari beskriver den kognitiva revolutionen som ett avgörande ögonblick för cirka 70.000 år sedan då Homo sapiens utvecklade förmågan att tänka och kommunicera på komplexa sätt. Det handlade i huvudsak om att människan utvecklade avancerade gestaltningsfärdigheter – språk, konst och symboliskt tänkande – som gjorde att de tidiga människorna kunde dela med sig av kunskap och samarbeta i större skala än tidigare. Detta, menar Harari, var avgörande för utvecklingen av stora, samarbetsvilliga och sofistikerade samhällen.
För 70.000 år sedan skulle ordet "raplex" (rapid + complex) förmodligen inte ha fått någon större uppmärksamhet vid lägerelden; innovationstakten var mycket långsammare än den är idag. Under tusentals år efter den kognitiva revolutionen var de mänskliga samhällena i huvudsak muntliga kulturer, där kunskapen förmedlades genom direkt kommunikation eller observation. Information var flyktig och bunden till individers närvaro och deras minnen, vilket begränsade möjligheten att bygga vidare på tidigare kunskap eller föreställa sig framtida möjligheter i större skala.
Gestaltningens utveckling: Från grottmålningar till digitala medier
Vi vet inte exakt när de första synliga och varaktiga uttrycken för representation uppstod, men grottmålningar, som de som finns i Lascaux i Frankrike och Altamira i Spanien, är några av de tidigaste exemplen. Dessa målningar är över 30.000 år gamla och föreställer djur, människofigurer och abstrakta symboler. Genom att omvandla gemensamma upplevelser till visuella symboler kunde människorna inte bara kommunicera utan också bygga upp en gemensam identitet och kulturella sedvänjor. Detta kollektiva skapande bidrog sannolikt till att skapa sociala band, ritualer och tidiga andliga föreställningar.
Spola fram till för cirka 5.000 år sedan. Skriftsystem som kilskrift i Mesopotamien och hieroglyfer i Egypten uppstod. Skriften gjorde det möjligt att registrera lagar, transaktioner och historiska händelser, vilket i sin tur möjliggjorde en annan nivå av komplexitet relaterad till samhällsstrukturer och styrning. Skriften underlättade handel, standardiserad kommunikation och bidrog till att bevara dokument som kunde användas över generationer. Det skrivna ordet var avgörande för uppkomsten av organiserade regeringar och spridningen av religiösa och filosofiska idéer, vilket bidrog till uppkomsten av sofistikerade kulturer och imperier.
För att ge ett exempel: Idén om föreställda verkligheter hänger samman med hur vi använder gestaltning för att skapa sociala och ekonomiska system, som kapitalismen. Begreppet pengar, för att nämna en konceptuell abstraktion, är en idé som bara fungerar eftersom vi människor kollektivt kommit överens om att det är sant. Detta är en tydlig demonstration av hur kraftfull gestaltning kan vara när det gäller att forma samhällen och ekonomiska system, och hur viktig den är i processen att skapa det nya.
Som sociologen Stuart Hall hävde i sin banbrytande bok Representation: Cultural Representations and Signifying Practices[2], handlar gestaltning inte bara om att spegla världen utan om att aktivt konstruera den. Genom de representationer vi skapar – oavsett om det handlar om konst, politik eller ekonomi – formar vi hur idéer, institutioner och ramverk blir till. Det är genom gestaltning som frön till nya perspektiv sås och får näring.
De sociopsykologiska rötterna till gestaltning
Mentala gestaltningar handlar om att översätta tankar, känslor och erfarenheter till former som andra kan uppfatta och förstå, oavsett om det sker genom språk, konst eller gester. Hur vi modellerar och tolkar världen omkring oss är avgörande för att skapa mentala kartor och teoretiska ramverk. Ännu viktigare är att det hjälper oss att skapa en gemensam förståelse för komplexa system och att kommunicera idéer om dem på ett mer effektivt sätt.
På ett mer humanistiskt plan hänger vårt behov av gestaltning och meningsskapande samman med en social och psykologisk drivkraft att skapa berättelser som ger mening åt våra erfarenheter som sociala varelser. Människan är en naturlig historieberättare. Det är genom berättelser som vi skapar mening i våra liv och i världen omkring oss. Drivkraften att utveckla nya gestaltningar av vår värld och framtiden kommer alltså från ett djupt, nästan instinktivt behov av att utforska, förstå och uttrycka våra erfarenheter. Det är ett sätt för oss att dela med oss av upplevelser, att relatera våra berättelser till andra människors berättelser. Det handlar om uttryck och samhörighet. Om man drar det till sin känslomässiga spets är det ett sätt att säga: "Det här är vad jag ser, känner eller tror. Ser du det också?"
I dessa processer där vi representerar våra upplevelser upptäcker vi ofta nya perspektiv eller sätt att förstå dem, vilket kan förändra hur vi tänker och känner. Detta sker exempelvis genom konceptualisering, abstraktion och mönsterigenkänning och kan leda till nya former av kreativt tänkande, känslomässig bearbetning och empatiutveckling.
Sammanfattningsvis är gestaltning en viktig konstnärlig och kulturell aktivitet, men det är också ett grundläggande – och djupt mänskligt – kognitivt verktyg som ökar vår förmåga att förstå och manipulera världen. Det är denna förmåga som har gjort det möjligt för mänskligheten att utvecklas och uppnå de tekniska, sociala och ekonomiska framsteg som vi ser idag. Med andra ord är detta kärnan i den kognitiva utvecklingen, vilket är vad framsteg och innovation består av. Från grottmålningar till NFT:er, välfärdsstaten, kapitalism, kryptovaluta och generativ AI. Vad kommer härnäst?
Scenarioplanering som modern gestaltning
Idag fortsätter traditionen med gestaltning i nya former. Grottväggen har ersatts av sociala medieplattformar och den skrivna rullen av digitala bloggar och videor. Vi skildrar våra liv genom Instagram-foton, uttrycker våra tankar och skapar berättelser genom tweets och TikTok-berättelser. Hela samhällen skapas idag i virtuella rum. Den digitala tidsåldern har satt turbo på gestaltningen och gjort det möjligt att få kontakt med miljontals människor direkt och att forma kultur och samhälle i realtid.
Hur triviala dessa representationsuttryck än kan tyckas vara, bör vi uppmärksamma dem, eftersom de är med och formar de sinnesbilder, gemensamma berättelser och teorier om världen – och följaktligen de handlingar – som kommer att skapa morgondagens värld och fysiska verklighet.
Det är här scenarioplaneringen kommer in i bilden.
I boken Scenarioplanering: Länken mellan Framtid och Strategi [3] beskriver Mats Lindgren (futurist och grundare av Kairos Future) och Hans Bandhold scenarioplanering som en metodisk process som syftar till att kartlägga olika möjliga framtider och hjälpa organisationer att inte bara förutse förändringar utan också aktivt forma sin respons i förhållande till dessa.
Scenarioplanering fungerar således som en modern förlängning av vår uråldriga förmåga till gestaltning genom att hjälpa oss att visualisera och förbereda oss för olika potentiella framtider. Våra förfäder använde sig av konst, religiösa övertygelser och berättelser för att förstå sin värld. Vi kan använda scenarioplanering för att förstå vår egen. Genom att gestalta komplexa system, osäkerheter och potentiella resultat är det en sofistikerad kognitiv övning för att navigera i osäkerhet och uppnå önskade resultat.
Slutsats: Omfamna gestaltning för att forma framtiden
Låt oss återgå till Hararis betoning av sambandet mellan förmågan att gestalta abstrakta begrepp, narrativ och framtidsberättelser å ena sidan, och homo sapiens utveckling å den andra.
Vi lever i en värld där vi är i akut behov av nya lösningar. Yngre generationer tappar förtroendet för politiska, ekonomiska och demokratiska system. Nationer lyckas inte etablera hållbara internationella avtal om klimatförändringar. Vi står inför vad som har potential att bli den största tekniska omvälvningen som mänskligheten någonsin har upplevt. Den geopolitiska utvecklingen påminner oss om hur bräckliga våra samhällsinstitutioner är och om vår egen dödlighet.
I de sista avsnitten av Sapiens diskuterar Harari mänsklighetens potentiella framtid, inklusive i relation till framväxten av artificiell intelligens och bioteknik. Han menar att vår förmåga att föreställa oss och gestalta möjliga scenarios av framtiden kommer att spela en avgörande roll för mänsklighetens utveckling. Scenarioplanering blir då mer än en strategisk övning i ett styrelserum med högre chefer som söker efter sätt att uppdatera sin affärsmodell (vilket den naturligtvis också är ett utmärkt verktyg för).
Scenarioplanering träder snarare fram som en modern, utvecklad återspegling av vårt inneboende behov – och vår mänskliga kapacitet – att på ett proaktivt ge form till världen omkring oss. Gestaltning har alltid varit ett verktyg för att ge vår uppfattning av verkligheten nya former och förutsättningar. Scenarioplanering är inte annorlunda. Den ger oss möjlighet att föreställa oss flera framtider, förhålla oss till osäkerheter och leda våra organisationer genom komplexitet med tillförsikt. Genom att investera i scenarioplanering idag förbereder vi oss inte bara för framtiden – vi förbereder oss för att forma den aktivt. Och det är så mänskligt som det bara kan bli.
Om du vill lära dig mer om scenarioplanering som verktyg och hur du kan använda metoden för att framtidssäkra strategin och aktivt forma din organisations framtid, hör av dig till Johanna Danielsson. Läs mer om den nya utgåvan av boken "Scenarioplanering. Länken mellan framtid och strategi" här .
[1] Harari, Y. N. (2015). Sapiens: A brief history of humankind. Harper.
[2] Hall, S. (1997). Representation: Kulturella representationer och betydelsebärande praktiker. SAGE Publications.
[3] Lindgren, M., & Bandhold, H. (2024). Scenarioplanering. Länken mellan framtid och strategi. Vulkan.