Kampen om naturresurserna

Enkelt uttryckt är det tre övergripande faktorer som avgör hur kampen om naturresurser faller ut i framtiden: Mängden människor i världen samt dess fördelning (hur många är de och var bor de?) Välståndsnivån samt tillhörande livsstilar (hur mycket naturresurser går det åt per capita?). Politiska ambitioner och lösningar för att hantera konflikter kopplade till kamper om naturresurser. Sedan många år utgörs en av de stora skiljelinjerna i samhället synen på naturresurser som ändliga eller icke- ändliga. Under industrialismens glansdagar ansågs detta inte vara en fråga att bry sig om. Naturens insatsvaror var helt och hållet en prisfråga. Idag anammar alltfler ett synsätt som inte medger att naturens resurser kan hanteras utan grundläggande insikt om ekosystemens grundvillkor. Men hållbarhet handlar inte bara om ekologi. Den mest förekommande accepterade synen på hållbarhetsfrågan tar sin utgångspunkt i Bruntlandkommissionens definition ”triple bottom line” från sent 80-tal. Den innebär i korthet att hållbar utveckling måste vara långsiktigt ekonomiskt, ekologiskt och socialt hållbar.  Sammantaget har detta medfört ett ökat tryck på att skapa långsiktigt hållbara lösningar ur alla tre perspektiven ovan. Över tid varierar den politiska och mediala agendan kring balansen mellan de olika perspektiven men under senare år har de ekologiska aspekterna vunnit stort gensvar hos allmänheten (och därmed också hos politiker och konsumentvaruföretag). Däremot finns det tydliga politiska skiljelinjer kring synen på hur, t ex klimatproblematiken skall hanteras. En skola hävdar att det krävs ett helt nytt förhållningssätt som gör upp med tillväxtteoremets grundvalar, en annan skola hävdar att problemen går att lösa tack vare ekonomisk tillväxt vilket i sin ur möjliggör teknik och vetenskapssprång som leder till långsiktigt hållbara lösningar utan att människor ska behöva göra avkall på sin uppnådda välståndsnivå.

Publicerad: 2009