Ett flerdimensionellt kulturkrig
De senaste tio åren har en nationalistisk konservatism vunnit gehör bland allt fler väljare. Det här innebär ett skifte från en globalistisk liberalism som fram tills nyligen varit i princip självklar bland politiker över hela spektrumet. Vi befinner oss därför nu i ett kulturkrig som i grunden förändrar vilka politiska riktningar som är möjliga att ta.
Individens århundrade
1900-talet innebar en revolution när det kommer till synen på människans rättigheter och individens status gentemot kollektivet med dess traditioner och normer. Kärnan i den här idéutvecklingen är att individens upplevelse och viljeyttringar kan och bör respekteras som hennes kompass i livet, oavsett omgivningens idéer om vad som är ”normalt”. Som en konsekvens av denna revolution ställs idag höga krav på både offentliga och privata aktörer att bemöta medborgare och kunder med maximal individanpassning utifrån deras behov och önskemål. Men hur blir det framöver?
Normbejakandets återkomst
Att diskutera svenskhet och svenska normer är idag inte längre lika laddat som för 5-10 år sedan. Individen (åtminstone den utrikesfödda) förväntas anpassa sig på ett sätt som framförallt vänstern tidigare hade svårt att acceptera. I en mening bejakas alltså normer på ett sätt som tidigare förkastades. Förslag i den här riktningen har framförts av andra, men det var de nykonservativa, med Sverigedemokraterna i spetsen, som vann denna första batalj. En återgång till forna tiders synsätt: ett folk delar vissa kulturella egenskaper och de egenskaperna bör ha företräde i det folkets land.
Resursbristens etik
När de gemensamma resurserna nu utmanas av ökande kostnader för vård och omsorg, integration, samhällsberedskap och cybersäkerhet är risken stor att individanpassningen får stryka på foten. I de nykonservativas idé om en normalkultur ingår automatiskt också en hierarki där traditioner och ”normalitet” ger vissa beteenden och behov högre status än andra. En resursbristens etik kommer att behöva formuleras och individens rättigheter är inte garanterade att stå oberörda.
Kampen om arenorna
Före pandemin pågick ytterligare ett slag i kulturkriget som handlar om offentligt finansierade arenor för folkbildning och kulturuttryck. Uppdraget för Public Service har diskuterats förr men nu höjdes röster på högerkanten som menar att SVT, SR och UR inte är ideologiskt neutrala. Vidare ifrågasattes finansieringen av föreningsverksamhet och folkbildning, delvis på grund av missbruk av medel, men också från ett mer ideologiskt perspektiv: ska studieförbund och folkhögskolor få medel till vilka typer av verksamhet som helst? Folkbildningen får 4 miljarder från staten varje år och fördelar den själv utifrån ett antal kriterier.
Det är förstås ingen slump att Public Service och folkbildningen omfattas i kulturkriget. Det spenderas stora summor på verksamhet som formar berättelsen om Sverige och vår kultur. Berättelser som i viss mån ger politiken ramar för vad som är möjligt att säga och göra. Vi lär få se det här slaget blossa upp igen när pandemin inte längre är prioritet nummer ett.
Från allas lika värde till medborgarna först
I Sverige pågick fram tills nyligen en het debatt om vem som bör ha rätt att bo i landet. Ideal om alla människors lika värde och en värld utan gränser, globalisternas etik och vision, mötte ett allt mer välformulerat ifrågasättande, i hög grad signerat Sverigedemokraterna. När svenskarna så tappade känslan av att ligga före och upplevde att politiken inte hade invandringen under kontroll kunde globalisterna utmanas. En betydligt mer folkligt grundad nationalism mobiliserade en dryg femtedel av väljarna kring en linje som i sin mest neutrala version kan summeras till ”medborgarna först”. Så hur blir det framöver?
Det är idag få som utmanar idén om medborgarna först, och i omvärlden syns samma tendenser. Samtidigt är bilden mer komplicerad än så. Å ena sidan gör kompetensbristen i Sveriges offentliga och privata sektor att arbetskraftsinvandring är nödvändig, även om den framöver sannolikt sker med samma hårda gallring som exempelvis Kanada har tillämpat. Å andra sidan kommer klimateffekter att driva fler och fler flyktingar till våra gränser. Vad blir då den humanitära stormakten Sveriges svar till världens behövande? Sveriges relation med omvärlden håller på att förändras och då är en norm av global solidaritet allt annat än given.
Hur långa får politikens fingrar bli?
I Sverige uppmärksammades så nyligen hur lokalpolitiker i Norrköping ville få ett museum att justera en utställning trots att det som sades var sant. Orsaken var att delar av partiets historia var så negativa. Företrädare för samma Sverigedemokratiska parti mobiliserade motstånd mot flygbolaget SAS reklamfilm som genom historiska fakta ifrågasatte svenskheten i svenska traditioner.
Den här typen av konkret inblandning i verklighetsbeskrivningen säger något om en förändring i synen på hur långa fingrar politiker kan tillåta sig att ha. Sverige har haft en stark tradition av jämförelsevis oberoende samhällsinstitutioner och de folkvalda makthavarna har i allmänhet inte gett sig in i debatt om smak, satir och annat som rör åsiktsfriheten. För den som menar att fingrarna får vara ”långa” finns förstås ideologiskt stöd att hämta från flera olika håll. Skrivandet av den här artikeln sammanfaller med att president Trump sträcker sin mäktiga hand mot sociala medier med hot om lagstiftning. Syftet är att försvåra medieplattformarnas möjligheter att faktagranska uttalanden från honom själv. Här närmar han sig USA:s globala motpart, regimen som i dagsläget lyckas kombinera ekonomisk framgång och teknisk utveckling med rent diktatoriska förhållanden. Landet som inte drar sig för att öppet hota länder som tillåter sig att inte bejaka regimledningens önskemål.
Den nya politiska mentorn
Att den ekonomiska tyngdpunkten har rört sig allt mer österut är känt sedan länge. Fram tills nyligen har dock Mittens rike haft svårt att bygga upp någon väsentlig soft power i vårt närområde, trots en ökad närvaro av goda kineser i breda Hollywoodproduktioner. Men när pandemin var ett faktum har hjälpsamheten från kinesisk sida förändrat läget. Särskilt som den amerikanska abdikeringen från rollen som ”the leader of the free world” har kompletterats med en bild av en supermakt utan superkrafter när det gäller att skydda ens de egna medborgarna. När detta skrivs har fler amerikaner dött av Covid 19 än under krigen i Vietnam, Irak och Afghanistan.
I förlängningen är det här förstås en positiv utveckling för president Xi & Co. Kina arbetar öppet för att sprida den kinesiska samhällsordningen. Covid-19 må ha sprungit ur Kina men i efterhand är risken stor att det är den auktoritära statens resoluta agerande som etsats sig fast i det politiska minnet. I en nära framtid av ekonomisk nedgång, och i en mer fjärran framtid av kännbara klimateffekter kan det kännas lockande för regeringar att förse sig själva med en mindre liberal demokratisk filosofi, om demokratisk alls. Då kan Kina på allvar ta över USA:s roll som politisk mentor till alla som vill lyssna (och låna pengar). Kranen öppnas till tusentals år av kinesisk kultur, med allt ifrån stark toppstyrning och familjelojalitet till konfucianska ideal om flit och respekt för traditioner. Eller, kommer Kina göra som många framgångsrika imperier gjort före dem: låta provinserna behålla mycket av sin kultur så länge den ekonomiska strömmen lydigt går mot mitten?
Pandemin kommer att sätta djupa ekonomiska spår, inte minst i små exportberoende ekonomier som den svenska. Hur dessa kärvare tider kommer att påverka vad som blir politiskt möjligt att säga och göra i Sverige återstår att se. Väsentliga delar i den frihetliga, individualistiska, globalistiska ideologi som blivit politisk mittfåra med början i det expansiva 60-talet håller dock på att omförhandlas. Det kan man ha olika åsikter om, men det är delvis ett uttryck för att nya tider kräver nya svar. Förändringen påverkar dock politikens förutsättningar, medborgarrollen och kulturens villkor framöver och dessa skiften är sannolika:
- Majoriteten prioriterar det normala framför det ovanliga. Individuella behov tappar i status och politiken avgör vad som är nödvändigt och vad som är lyx när det gäller välfärdens service.
- Hårdare prioriteringar kan väntas driva fram statliga övertaganden då olika lokala och regionala ekonomiska villkor leder till ojämlik vård, skola och omsorg i landet.
- Kulturutövandet får mindre offentligt stöd när medlen sinar och politiken blir allt mindre överens om vad som är värdefull kultur.
- Politiken återtar rollen som samhällsformare. Enskilda politiker som anser sig företräda svenska normer påverkar öppet institutionernas arbete.
- När politiken och det kollektiva får ett större mandat underlättas införandet av datainsamling och analys i jakten på effektiviseringar av välfärdstjänster. Individens integritet minskar till förmån för samhällsnyttan.
Genom grundlig scenarioplanering kan beredskapen för de framtider som blir möjliga ökas. Lär dig mer om hur vi kan stötta dig i scenarioplanering här. Den här texten baseras på en rapport som är framtagen för Kairos Future Club, vårt kunskapsnätverk för framtidsnyfikna, bli medlem här.