Framtidens samhällskontrakt
Stänga ner, tvång och ange grannar, eller rekommendera, uppmana och endast i undantag reglera – vilka rättigheter ska en stat ta sig gentemot medborgarna, för medborgarna, när pandemin rullar in? Relationen mellan individen och kollektivet omförhandlas löpande i det vi kallar samhällskontraktet och coronapandemin ställer en del frågor.
Krisen har utmanat etablerade normer och snabbat upp annars långsamma beslutsprocesser. Krav på yrkeskompetens har sänkts för att bemanna viktiga verksamheter och diskussionen har gått varm om vilka friheter som individualistiska babyboomers ska få ta sig när de utgör en riskgrupp. Medierapporteringen från många håll av världen har dessutom tydliggjort skillnader i vad som anses möjligt och rimligt i olika länder när en stat genomför sitt uppdrag med att skydda medborgarna och ekonomin.
BILD FRÅN BAROMETERN
Vi har frågat medlemmarna i vårt Friendsnätverk hur de ser på statens balansgång mellan att minimera antalet dödsfall respektive hålla liv i ekonomin. 300 – 400 svarande per gång är ett litet urval men den gröna linjen antyder att regeringens ambition om att stänga ner minimalt har ett stort stöd. Läs mer om Coronakrisbarometern här.
Så var är vi på väg i det längre perspektivet, när Covid-19 bara är en sjukdom bland många andra och det nya normala är på plats? Hur ser framtidens samhällskontrakt ut? Vi har försökt besvara frågan tidigare men coronapandemin ger upphov till justeringar och tillägg till det redan tänkta. Den här gången riktas fokus mot våra unga medborgargrupper. Se rapporten Framtidens Samhällskontrakt.
Generation Doom fick ännu en smocka
Dagens unga födda 1995 till 2005 är mest kända som generation Z, efterföljarna till X och Y. Det faktum att deras liv har börjat i turbulenta tider har också gett dem smeknamnet i rubriken ovan. Till listan med 9/11, finanskris, terrorattacker i Stockholm och Syrienkriget kan nu läggas den första pandemin på decennier.
Utöver inställda studentfiranden och ohälsa bland äldre i närheten drabbas generation Z sannolikt framförallt av krisens ekonomiska effekter. Beroende på hur långsam återhämtningen blir riskerar många unga att drabbas av arbetslöshet. Det är inte optimalt för någon, men ännu värre för den som vill ta sig in i en bostadsmarknad redan fullproppad med köpstarka äldre generationer som gynnats av föregående decenniums räntepolitik.
Det här ödet delar generation Z med Millennials födda 1985–1995. Båda grupperna, idag alltså 15 till 35 år gamla, föddes in i ett Sverige där idéer om individens fri- och rättigheter hade hunnit bli en del av landets DNA. En mysko mix av den neoliberala marknadsekonomins valfrihetsmanifest, den postmoderna hypersubjektivismen och identitetspolitikens tendens att se individens lott som blott en konsekvens av ojusta maktstrukturer. I den idéfloran kunde kollektivism ses som allt mellan tecken på svagsinne till maktmissbruk på individens bekostnad. Idealet var en stark individ, de kollektiva lösningarnas ineffektivitet bekräftades av Lindbeckkommissionen på 90-talet och entreprenören var hjälten, som med tiden blivit social.
Den svenska individualismen med dess fokus på självförverkligande, fjärran från mer traditionella värderingar, blir extremt tydligt i World Value Survey. Även om trenden har svängt ligger vi alltjämt i kartans mest extrema position, längst upp till höger. Källa: https://www.iffs.se/world-values-survey/
Uppvuxna i den liberala världen
Dagens unga medborgare är som grupp individualister, uppmuntrade till att uttrycka sin unicitet genom sina val av utbildning men också tjänster, produkter och utförare. De är också i hög grad övertygade om allas rätt att behandlas med värdighet oavsett sexuell identitet, religion, etnisk bakgrund eller funktionsvariation. Individen och den subjektiva upplevelsen förväntas bemötas med stor respekt och det är systemens jobb att anpassa sig efter människan snarare än tvärtom. Skolans och civilsamhällets arbete med inkludering, jämställdhet och normkritik har format unga till medborgare som i jämförelse med äldre ser normer som kulturella fossil utan någon självklar relevans för samtiden.
”Det är en rättighet att kunna utöva sin religion, även om det strider mot samhällets normer”. Andel svenskar som håller med:
16-65 år: 28 %
16-25 år: 46 %
56-65 år: 15 %
De individualistiska idéer som för äldre generationer var ett uppbrott med det gamla konforma DDR-Sverige utgör idag knappast ena polen i en ideologisk diskussion. För dagens unga är de lika självklara som vattnet som omger fisken. Men så är också en stark stat.
Kollektivismen av-ideologiserad
Efter decennier av välfärdsbygge och 1970-talets socialisering av arbetslivet följde en våg av individualism som ledde till att svenskarna fick mer valfrihet att forma sina liv. Politiken fick backa från medborgarna som i den goda myndighetsservicens namn nu skulle betecknas kunder. För många var detta en befrielse av ett folk som allt för länge trängts i ett ideologiskt trångbott folkhem. Skiftet var en kamp mellan ideologier med olika människosyn. Satellit-tv, premiepensionsval och avreglering av energimarknaden blev små men symboliska revolutioner för de som känt sig omyndigförklarade i det mer centralplanerade Sverige från förr.
Dagens unga växte upp under denna tid när marknaden vann mark gentemot det kollektiva och offentliga. De senaste tio åren har den rörelsen fortsatt men samtidigt blivit allt mer ifrågasatt. Debatten om vinster i välfärden, friskolors snedrekrytering av elever och kommuners ansvar när friskolor har gått i konkurs har nyligen följts av skandaler när privata aktörer inte levererat sjukvårdsmaterial. Den privata företagsamheten i egennyttans tjänst har hamnat i motvind, något som återspeglas i ungas attityder. Endast 10 procent av 16–29-åringarna ansåg 2016 att någon som har startat ett framgångsrikt företag är värd deras respekt. En politiker som tagit ansvar för samhällets utveckling skattades i jämförelse tre gånger så högt (Kairos Future 2016).
Ungas förväntan om att kollektivet tar hand om individen kan antas vara hög framöver, för det är just den roll som de har fått uppleva att staten ska ha. Både nu under coronakrisen och vid finanskraschen 2008 har staten tagit rollen som skaparen av trygghet. Vår data kring vilka rättigheter som över 80 procent av svenskarna anser sig ha visar att det är så svenskarna vill ha det, och de unga är inget undantag: staten ska utjämna skillnader i livsvillkor och ta hand om människor som drabbas av ohälsa och otur (Morgondagens medborgare 2018). Den förestående ekonomiska nedgången lär inte förändra de förväntningarna, frågan är bara vad som händer om de inte matchas av politiska beslut.
En sammanslagning av ungas liberala individualism och positiva syn på kollektiva lösningar i statlig regi torde ge en föraning av morgondagens samhällskontrakt. Som ideologi skulle det kunna kallas för liberalkollektivism. Så vad skulle i så fall känneteckna det liberalkollektiva samhällskontraktet post-corona och vad innebär det för samhällets institutioner?
Det liberalkollektivistiska samhällskontraktet
Den hypotetiska ideologin liberalkollektivism kombinerar ett starkt värnande om individens rättigheter och hens möjligheter till personligt uttryck, med ett vittgående uppdrag för staten att säkra medborgarens trygghet och självförverkligande. Kollektiva lösningar med hög nivå av individanpassning, kollektivism utan homogenitet. Det ömsesidiga åtagandet medborgare emellan är i jämförelse svagare bland unga jämfört med äldre, kanske en konsekvens av en alltmer anonym tillvaro i större städer? Det ideal av den aktiva medborgaren som kännetecknade folkrörelse-Sverige under 1900-talets början kan sägas ha förtvinat under de senaste decennierna kund-approach från det offentligas sida, parallellt med en professionalisering av hela samhällsapparaten som gör medborgaren närapå inkompetent till att bidra till gemensamma. Våra studier bekräftar också att yngre tenderar till att vara mer av kundborgare än äldre generationer (MMB).
Om den här bilden av ungas syn på samhällskontraktet stämmer, vad innebär det framöver?
Comeback för politiken som samhällsformare
Unga tycks inte känna oro för ett överdrivet centralstyre. Faktum är att över 50 % av 16–25-åringarna uppfattar expertstyre som ett ganska eller mycket bra alternativ till dagens demokrati vilket säger något om synen på den formella maktens utrymme för styrande. Det här skulle betyda att dagens politiker å ena sidan kan straffas av äldre mer frihetliga generationer om de upplevs för klåfingriga samtidigt som yngre generationer kritiserar makthavare som inget gör.
Porösare personlig integritet i det allmännas tjänst
Vi har under pandemin sett exempel på drönare som tillrättavisar felande medborgare (Kina), sajter för att anmäla grannar som bryter mot restriktioner (Kanada) och kartläggning av människors aktiviteter på en nivå som oavsiktligt avslöjar otrohetsaffärer (Sydkorea). I Sverige anser 83 procent att det bör vara en rättighet att människor bör få tillgång till alla data som finns lagrad om dem, men de yngsta i studien (16-25) är mer toleranta (75 %). Vidare vet vi att andelen som menar att det ”inte alls är viktigt att minska förbud och kontroller utan snarare tvärt om” har ökat från 5 % 1984 till 40 % 2016. Det är svårt att förutse vilka friheter myndigheterna kommer att ta sig vid nästa pandemi, men att de blir större tycks sannolikt.
Medborgarna blir som vi tilltalar dem
Den bredare bilden av framtidens samhällskontrakt pekar mot att samhällets service krymper och individen får ta ett större eget ansvar. För att öka chansen till medborgerligt engagemang är det läge att fundera på vilka medborgare vi vill ha i framtiden. Samhällskontraktet är ett gott exempel på den typ av abstraktioner som människan är så duktig på att samarbeta omkring och som gör oss så framgångsrika som art. Alltihop är en idé med ett värde, och idéer kan formas som en vill.
”Endast en kris – verklig eller uppfattad – åstadkommer verklig förändring. När en sådan uppstår beror de åtgärder som vidtas på de idéer som finns tillhands. Det, menar jag, är vår huvudsakliga uppgift: att utveckla alternativ till rådande politik, att hålla dem vid liv och tillgängliga tills det politiskt omöjliga blir det politiskt oundvikliga.”
Milton Friedman
En ny generation samhällsbyggare
Givet att dagens unga medborgare har höga förväntningar på statens ansvarstagande för deras liv så kommer deras roll i historien sannolikt formas av statens framgång i detta. Om dagens samhällsinstitutioner inte förmår att betjäna en generation som får väldigt lite gratis jämfört med baby boomers så kan vi vänta oss ljudet av renovering och nybyggnation. Statens utmaning blir inte mindre av klimatkrisen som unga står inför men där politiken hittills har haft svårt att matcha ungas oro med effektiva beslut. Den medborgerliga passivitet som har beskrivits ovan kan och bör sannolikt övergå till samma energiska engagemang som fyllde 60-talet och utrustade den unga generationen med mod och jävlar anamma till att forma samhället som de fann lämpligt. Men den här gången sker det knappast i individualismens namn, nu står faktiskt människans existens på spel. Ett spel där liberalkollektivismens respekt för den enskilda livsformen kan uttryckas endast genom kollektiva lösningar mellan individer, samhällsaktörer och nationer. Det är spännande tider.