Hög tid för visioner
Någon har sagt att människan ständigt är på väg mot en bättre värld, och så snart hon kommit fram bryter hon upp för en ännu bättre plats. Under många år var denna vision Folkhemmet, manifesterad i villa – vovve – Volvo. Sedan den globala byn vid historiens slut. Men var finns de visioner som idag kan såväl locka som samla, ge hopp och inspirera? Som ger känslan av att vi deltar i ett viktigt, gemensamt projekt? Där varje sten vi bidrar med är mer än en sten, den är central för bygget av framtidskatedralen. Är det rent av så, att bristen på visioner är roten till en snabbt växande känsla av meningslöshet?
1955 publicerades Fred Polaks mastodontverk ”The Image of the Future” för första gången, på holländskanederländska. Den förkortade engelska versionen utkom 1973 i översättning av vännen, freds- och framtidsforskaren Elise Boulding, med förord av hennes man Kenneth Boulding. Kenneth Boulding var en av de mer framstående ekonomerna under denna tid och författare till den samtida boken ”The Image”, i vilken han konstaterade att allt börjar med en bild. Varje beslut, varje tanke, börjar med att vi föreställer oss det som kan eller bör bli. Troligen hade han inspirerats av Polak efter att de arbetat tillsammans under denna period.
Men åter till Polak vars bok 1956 fick Europarådets pris. Skälet kan mycket väl varit dess perspektiv. I boken går Polak nämligen noggrant igenom västerlandets historia från det gamla Mesopotamien till den tidiga efterkrigstiden. Polaks dom är hård. Han ser ett Europa farligt inneslutet i sig själv, utan vare sig vilja eller förmåga att blicka vare sig bakåt, mot den historia den helst vill glömma, eller framåt.
Polak konstaterar att kulturer och nationer, och skulle vi kunna tillägga, företag och organisationer, förändras genom två krafter. Dels trycks vi mot framtiden av de beslut vi fattat, de vägval vi gjort och vi aldrig kan göra ogjorda. Dels dras vi mot densamma av det vi drömmer om. Det är också denna förmåga att drömma om den värld vi ännu inte sett, som skiljer människan från andra levande varelser och som varit den ständiga motorn i utvecklingen.
Visionernas undergång föregår kulturens
Därmed, konstaterar Polak, är visioner avgörande för mänsklighetens utveckling. Positiva framtidsbilder, religiösa och sekulära, har i alla tider varit själva utvecklingens motor och påverkat kulturers såväl uppgång som fall. Kort sagt, visionernas undergång föregår nationens, kulturens eller företagets.
Jack Welch, mångårig ledare för General Electric, sade en gång att när utvecklingen är snabbare utanför företaget än på insidan av det, då är slutet nära. Polak skulle möjligen hållit med om detta, men tillagt att när vi inte längre vet vart vi är på väg, då är slutet nära.
Efterkrigstidens Europa hade glömt allt detta, menade Polak. De förstod inte betydelsen av visioner, av positiva framtidsbilder, de rent av avvisade dem oavsett i vilken form de uppstod.
”Many speak of the decline of our culture, but to our knowledge, no one has laid his finger on the gaping wound from which the lifeblood of the culture is draining away, where the pulsing and impassioned images of the future that have always moved man and society now lie torn and still.”
Underskott på framtid leder till depression
Under de senaste 20 åren har andelen svenskar som säger att det egna livet är meningslöst ökat från 6 till 24 procent[1]. Bland unga män är siffran rent av 35 procent.
Gräver man i siffrorna verkar detta inte handla om ett filosofiskt övervägande, att svenskarna i ökad utsträckning skulle blivit franska existentialister med grundhållningen att livet är meningslöst, och att man själv måste ge det en mening. Snarare verkar det handla om att man i ökad utsträckning upplever livet som torftigt, ensamt och innehållslöst. De som ser livet som meningslöst rapporterar också det sistnämnda i långt högre grad än andra.
Här spelar säkert sociala medier en roll. Vi jämför ju inte längre oss själva med grannen, utan med avlägsna bekantas och okändas perfekt tillrättalagda liv. Och i den jämförelsen kan det mest fantastiska liv verka torftigt. Också minskat fysiskt umgänge kan spela in. Under samma period har de vänner vi träffar fysiskt under en vecka eller månad fallit snabbt, och bland dem som ser livet som meningslöst är upplevelsen av ensamhet stark.
Upplevd ångest och depression har också ökat kraftigt under samma period, inte minst hos unga. Också här finns ett tydligt samband med känslan av meningslöshet. Och depression är, som hjärnforskaren David Ingvar brukade påpeka, underskott på framtid.
Kraften i att se bortom nuet
Psykoanalytikern Viktor Frankl hade en framgångsrik verksamhet i Wien vid Andra världskrigets utbrott. Då han inte ville lämna sina föräldrar valde han att stanna kvar, trots att vännerna uppmanade honom att lämna landet. Konsekvensen blev att han fick tillbringa stora delar av kriget i fyra olika koncentrationsläger, däribland Auschwitz, där han förlorade både sina föräldrar och sin familj.
Under åren i koncentrationsläger såg Frankl hur vissa gick under medan andra överlevde. Och det som var gemensamt för dem som inte gav upp var att de såg en mening med att överleva. De hade något att rikta sin energi mot, en framtid som låg bortom själva lägervistelsen.
Hög tid för nya visioner
Kanske är alltså frågan om mening större än sociala medier, stress och umgänge. Kanske handlar det om avsaknad av visioner, underskott på framtid, brist på något att leva för. Något som är större än oss själva. Och om att bidra till något som är större, och viktigare, än vi själva är. Något att leva för.
I alla tider har människor haft något sådant ”större”. Något större som inte bara handlade om familj och de närmaste. Under långa tider var detta ”större” av religiös karaktär och hölls uppe av meningsbärande gemensamma ritualer. När Polak skrev sitt verk hade den religiösa tolkningsramen på många håll redan börjat rämna och övertagits av ideologier, och det var dessa ideologier som nu var i kris. De hade kollapsat under andra världskrigets pansarvagnar och bombmattor.
Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Europa repade sig och visionen om ett Europa i fred och samarbete växte sakta fram och manifesterades i kol- och stålunion, EEC och EU. I Sverige, som i stort förskonades av kriget, var folkhemstanken fortsatt stark. Med murens fall tog, med Francis Fukuyamas ord, historien slut. Men inte visionerna. De stärktes under 1990-talet och hela världen skulle in i den globala marknadsliberala demokratins hägn.
I början av 2000-talet började dock visionsbygget rämna. Elfte september. Irakkriget. Finanskrisen. Flyktingkrisen. Klimatkrisen. Kulturkriget. Ukrainakriget. Och en helt ny geopolitisk spelplan pulveriserade 1990-talets relativt samstämmiga visioner om vart vi var på väg och vägen dit.
Nu behöver vi finna dem på nytt. I Sverige behöver vi en ny samlande idé om ett Sverige som ett betydligt bredare folkhem än Per Albins. I Europa behövs en samlande idé om gemenskapens innebörd och framtid i en ny geopolitisk tid, när många knackar på dörren, samtidigt som andra lämnat.
Och då behöver vi se, som såväl Kenneth som Elise Boulding konstaterade. Allt börjar i en bild. Och det vi inte kan se, kan vi inte heller skapa. Därför är det hög tid att börja se. Börja modellera, börja diskutera tänkbara framtider och vägar dit. För att samlande visioner, ett gemensamt varför och därför, är det enda som kan föra mänskligheten, och nationen, framåt.
Början på något nytt
Precis som Polak konstaterade har visioner en livscykel, de föds, mognar och dör. Men om de inte ersätts med något nytt är slutet nära. Det gäller företag och organisationer, såväl som nationer och kulturer.
Det är därför alla framåtsyftande initiativ är så centrala. Alla försök att formulera och illustrera tänkbara framtider och vägarna dit. De sätter fantasin i rörelse. De konkretiserar och pekar ut det möjligas gränser. De öppnar upp för dialog, för förbättringar. Och i bästa fall fungerar de som såväl igångsättare som ledstjärna för framåtsyftande aktiviteter.
Vad vi dock inte behöver är rena utopier, utopier som tappat markkontakt. Och allra minst utopier i form av politiska program. För som någon konstaterade: ”Jag hatar utopier. Det börjar med att någon tänker ut en fantastisk plats i en avlägsen framtid. Och slutar med koncentrationsläger”.
[1] Kairos Futures långtidsmätning Svenskarna, samtiden och framtiden, 2023
I 30 års tid har Kairos Future arbetat med att hjälpa såväl företag som och organisationer att ta fram visioner av såväl samhälle som organisation. Vi har väl utarbetade metoder, med möjlighet att engagera alltifrån några få personer till hundratals eller tusentals medlemmar, medarbetare eller medborgare i arbetet. Vill du veta mer? Välkommen att höra av dig till oss.