I folkvandringens tid mot 2030 – Om konsten att leva med en ny normalitet

Vi lever i en era av nya folkvandringar. Gamla gränser utmanas av både folk och kapital som söker sig till miljöer för ett bättre liv och förutsättningar. Oavsett vad vi känner inför detta är det ett faktum att det under överskådlig tid kommer vara en kraftig migration i världen. Såväl inom länder som mellan dem. Migration har alltid förändrat livet – både för dem som migrerar och för dem som får nya grannar. Sverige har gått från ett emigrationsland till ett immigrationsdito. Men i den globala byn med ständig digital närvaro ser villkoren för det om händer annorlunda ut än när Karl-Oskar och Kristina lämnade Ljuders socken och gav sig av mot Karlshamn för vidare färd mot det nya landet. På vilket sätt påverkas din organisation av den nya verklighet som är här för att stanna?

Sverige har alltid varit ett litet land i Europas utkant. Vi har varit beroende av intryck utifrån för vårt välstånd allt sedan vikingarna for i österled och vallonerna kom med sin kunskap lyfte de svenska bergsmännen ur medeltid. Men det är inte bara nya impulser och importerade kompetens som ger ökat välstånd. Folkökning har en direkt korrelation till BNP-ökning och mer människor har över tid visat sig vara en grund för en mer dynamisk och växande samhällsekonomi. Samtidigt väcker migration känslor av annat slag. Det nya är inte bara välkommet utan kan också upplevas hotfullt för rådande ordning oavsett om det handlar om nationella kulturer eller uppbyggda välståndssystem. Och i en global konkurrens är nya människor också en realitet på en alltmer polariserande arbetsmarknad där solidaritet i teorin ofta är lättare att uppmana än att uttrycka i praktiska termer. Så vilka, konsekvenser får egentligen en tid av ökande folkvandringar för Sverige?

Folkvandringarna är här för att stanna

Först som sist. De kommande decennierna talar ingenting för att de migrationsströmmar vi sett växa på senare tid kommer att avta. Även om trycket på Europa just nu drivs på av de väpnade och mångbottnade konflikterna i Syrien och dess grannländer så ser vi att såväl den demografiska transitionen och effekter av klimatförändringarna kommer att leda till en tid av ökade folkvandringar. Kring 2050 spår FN att 40 procent av jordens befolkning kommer lida av vattenbrist och att det kommer finnas ca 250 miljoner klimatflyktingar.

I Sverige innebär detta att vi snabbt blir fler. Dels har vi höga nativitetstal, dels leder migrationen till att Sverige, enligt SCB, några år in på tjugotalet kommer ha elva miljoner invånare trots att vi ännu inte passerat tiomiljonerstrecket. Så snabb befolkningsökning har vi aldrig tidigare upplevt. Detta kommer naturligtvis påverka Sverige och svenskarna på flera sätt. Framför allt kommer det påverka arbetsmarknaden och bostadssituationen och därmed även samhällsekonomin och välfärdssystemen. Och inte minst kommer det påverka samhällets sociala kitt och kulturer – både på ett ytligt och ett djupare plan.

”Är du lönsam lille vän”

En stor del av den senaste tidens offentliga diskussioner har handlat om vilka ekonomiska effekter migrationen får för Sverige. Både för den offentliga ekonomin och för den privata konsumtionen. Det är inte helt enkelt att få entydiga och rättvisande bilder av hur det faktiskt förhåller sig, inte minst för att frågan väcker känslor och det går att läsa en del svar efter eget huvud. Men när vi tar del av och väger samman olika forskares syn på detta så ser vi att den stora utmaningen handlar om etablering på arbetsmarknaden. En snabb etablering innebär att migration nästan undantagslöst bidrar till en växande ekonomi och ett ökat välstånd inte minst för att många nyanlända är unga vuxna, dvs personer i arbetsför ålder med många produktiva år framför sig. Till exempel kan vi jämföra med de ca 3,5 miljoner kronor (enligt SKL) som barn som föds och växer upp i Sverige kostar samhället innan det når tjugoårsåldern. En nyanländ som kommer hit har knapp kostat samhället någonting alls. Men eftersom arbetslöshetsnivåerna är högre för alla immigranter oavsett varifrån i världen de kommer så riskerar en lång tid utan arbete att snabbt öka samhällets kostnader för nyanlända migranter. Alltså stavas utmaningen arbetsetablering. En långsam etablering blir dyr. Och de senaste årens resultat imponerar inte. 2014 tog det i genomsnitt åtta år innan hälften av en ”årskull” invandrare hade etablerat sig på arbetsmarknaden med eget arbete. Nycklarna för att snabba upp det hela tycks forskarvärlden relativ ense om: Det handlar om språk, utbildning och mobilitet.

Problemet med arbetsetableringen handlar inte bara om problemen med matchning mellan arbetsmarknadens behov och nyanländas kompetenser. Vi ser också en arbetsmarknad som troligen kommer förändras kraftigt de kommande åren pga av digitalisering och en ny automationsvåg. Detta leder med all säkerhet till en mer uppdelad arbetsmarknad oaktat migrationsutvecklingen. De jobb som blir kvar kommer antingen kräva hög utbildning i kombination med konceptuellt och kreativt tänkande eller ha basen i relationshantering av olika slag. I båda fallen är kommunikation och språk kompetenser som ökar i betydelse. Idag är skillnaden i sysselsättningsgrad mellan in- och utrikes födda 20-64-åringar ca 15 procentenheter och vilket motsvarar ca 1,5-2 procent av BNP. För att komma tillrätta med detta skulle sysselsättningsgraden hos utrikes födda behöva stiga med tio procentenheter och dessutom pensionsåldern behöva höjas ett eller två år menar t ex migrationsforskaren Joakim Ruist. Under de kommande årens fortsatt intensiva integrationsarbete beräknas migrationerna (i vid bemärkelse) utgöra 8-10 procent av statens utgifter. Det är tufft men det går inte att påstå att det svenska välfärdssystemet är hotat i grunden, även om det kommer att bli ansträngt. Redan idag kämpar många kommuner med utmaningen att etablera båda nya elever och vuxna flyktingar och invandrare i den svenska kontexten.

Tillfällig andhämtning på landsbygden

Över hela världen har migrationen siktet ställt på större städer. En stor del av det senaste decenniets ökning av de svenska storstädernas befolkning har sin grund i migration från andra länder. Det är i storstäderna deras forna landsmän bor och det är i storstäderna livsmöjligheterna är flest och störst. Detta gör att vi ser hur bostadsbristen i storstäderna kommer förvärras än mer framöver med tillhörande trångboddhet, inte minst i områden med högt utanförskap. Samtidigt kan vi konstatera att det senaste året inneburit att de allra flesta kommuner i landet fyllt sina tomma lägenheter, även kommuner i avfolkningsbygder. De kommuner som tagit emot flest flyktingar per capita är alla kommuner vid sidan av allfarvägarna, ofta gamla industrikommuner som i många år kämpat för att behålla serviceunderlag och arbetstillfällen. På sikt hjälper det dock knappast dessa kommuner. Utan nya arbetstillfällen riskerar de nya svenskarna att bli en kort parentes innan de drar vidare till större städer. Inte minst ser vi hur den automationsrisk vi nämnde tidigare oftast slår hårdast mot just dessa kommuner som just nu tar emot många flyktingar. Alltså riskerar de en än mer krympande arbetsmarknad framöver vilket riskerar driva iväg de nya svenskarna från orten inom några år.

Bild 1: En analys av hur automation och digitalisering förändrar kommunernas lokala arbetsmarknader de kommande femton åren. Kommuner med högt flyktingmottagande är de som troligen genererar minst andel nya jobb samtidigt som de löper hög risk att nuvarande jobb automatiseras. Kairos Future 2015

”I Sverige hälsar man med händerna”

Det brukar vara först den tredje generationens invandrare som känner sig som genuint tillhörig det nya landet. Den första generationen känner sig många gånger på tillfälligt besök trots att decennierna går medan deras barn kämpar med de möjligheter den dubbla identiteten ger samtidigt som den ofta innebär en kraftig inre slitning. Många gånger drivs dessa barn av en stark vilja att lyckas visa sina föräldrar att man lyckas och de som har störst driv är i regel barn till högutbildade föräldrar menar forskare vid Mångkulturellt Centrum i Botkyrka.

Sedan mer än tjugo år säger en stabil majoritet av svenskarna att vi borde ta emot färre invandrare men vara generösa mot dem som kommer hit och ge dem goda förutsättningar att lyckas. Däremot finns det stora skillnader inom befolkningen i den här frågan, inte minst mot en klangbotten i synen på vad svenskhet är. Detta syns tydligt också i de politiska sympatierna. Bilden nedan visar hur synen på invandring och tillhörande välfärdsvillkor skiljer sig åt vad gäller hur man skulle vilja at det ska bli framöver.

 


Bild 2: Svenskarna syn på invandring och tillhörande välfärdsutveckling. Kairos Future 2016

 

Vart bär det hän? Fyra vägar mot 2030

Den avgörande frågan om migrationens konsekvenser handlar om den framtida arbetsmarknadens utveckling. Det är den som styr de ekonomiska utfallet, det är den som ger grunden för finansieringen av bostadsbyggande och det är den som ligger till grund för skatteintäkterna i tillväxt i samhället.

Vi har valt att skissa fyra tentativa scenarier för Sverige runt år 2030 med utgångspunkt i konsekvenserna av migrationen till landet:

 

K(r)ampen
Trots en förändrad arbetsmarknad och en ökad kostnad för migranter och migration har Sverige hållit fast vid den svenska modellen. Det innebär att arbetsmarknaden i huvudsak fungerar på samma sätt som 2016 med fokus på att försöka se till att ge folk den kompetens som behövs för att vara anställningsbar. Detta har inte varit enkelt för nya grupper och det finns i numera ett stort utanförskap. Samtidigt finns också en vilja hos svenskarna att vara med och bidra till människor som lever i utsatta situationer. Acceptansen för att migrationen kostar en och annan skatte-krona är relativt hög. Bristen på personal inom välfärdssektorn gör också att en stor andel av omsorgspersonalen idag utgörs av första generationens migranter. Det finns fortfarande en ganska stor svart arbetsmarknad, trots att kontanter nästan är försvunna. På det stora hela är situationen väldigt lik den som vi hade i mitten av tiotalet, trots både tekniska framsteg och nya livsstilar.

 

Via Americana
Sverige har gått den amerikanska vägen. I kölvattnet av uppluckrade regler på arbetsmarknaden sänks lönerna kraftigt inom yrken som inte kräver lång utbildning. Detta för att möta både automatiseringshot och global konkurrens. Sysselsättning snarare än inkomst är målet och trots att detta stuckit knivar i arbetarrörelsens själ så var det priset för att hålla ihop landet. Konsekvensen har blivit ett alltmer tudelat Sverige där de sjunkande inkomsterna skapat en ny underklass med betydligt sämre livsvillkor än andra grupper. Sjuktalen är högre, bostäderna sämre (det har skapats nya billiga bostäder med sämre kvalitet än de tidigare byggnormerna krävde) och semesterresorna är färre. En försvagning av välfärdslösningarna har också skett så att försäkringsinslaget slår igenom tydligare än förr. Detta har drabbat många migranter hårt. De har visserligen fått jobb men inte samma sociala skyddsnät att falla tillbaka på som förr. Situationen gör att en större andel migranter än förr väljer att återvända till sina hemländer, eftersom skillnaderna i livsvillkor inte är så stora att de motiverar de umbäranden livet i Sverige innebär.

 

Krutdurken
Efter en snabb reformering av den svenska arbetsmarknaden, som inneburit mer otrygga anställningsformer och lägre löner för okvalificerade yrken, har stora delar av Sverige på senare år börjat mullra av missnöje. Den socioekonomiska och livsstilsmässiga segregation som inleddes vid sekelskiftet har accentuerats. Idag finns områden som bildar rena skuggsidor till det etablerade samhället. Upptakten till dagens krutdurk var den globala krisen 2028. Då förlorade också en stor del av medelklassen sina jobb. Missnöjet omfattar en så pass stor grupp av svenskarna att landet nu står på randen av reella konflikter. Det framväxande prekariatet står på barrikaderna, redo att explodera i den välmående medelklassens ansikte. Spänningarna har gett frågor om etnicitet och identitet nya dimensioner. Många av de mest agitatoriska samhällskritikernas rötter sträcker sig till utomeuropeiska länder. Nu har de tröttnat på att ursvenskarnas privilegiesamhälle som aldrig upphör. Många migranter har trots de hårda villkoren valt att stanna kvar, stärkta av ett hopp om att en ny samhällsordning kan komma inom kort.

Den mångkulturella välfärden
I takt med att de gamla välfärdslösningarna fick svårare att hålla vad de lovat valde en ökad andel av svenskarna att hitta egna lösningar. Inte minst många migranter med en annan tradition av släkt och omhändertagarande sökte nya vägar till trygghet och omsorg. Detta blev statskottet för en reformering av den svenska välfärdsmodellen som innebär att alla inte måste inordnas under samma form. En del har valt att t ex avstå från sociala förmåner för att den vägen inte kosta arbetsgivaren lika mycket pengar och får lösa det sociala skyddsnätet inom . Istället får de inte samma sociala förmåner, utan väljer att istället lösa det inom den egna släkten.

Systemet kallas mångkulturell välfärd och innebär att det i Sverige existerar flera parallella sätt att organisera välfärdsbehovet, med en ömsesidig respekt sinsemellan. För myndigheter och offentliga organisationer som har hand om skatter och välfärdslösningar har det inneburit en stor utmaning, men med hjälp av avancerade digitala plattformar och hjälpmedel har det ändå gått förvånansvärt smidigt. En del av de infödda svenskarna upptäckte att deras egen situation försämrades när vissa grupperingar valde att ställa sig utanför systemet och de knorrar alltmer högljutt över utvecklingen. Men som helhet accepteras det nya livet av svenskarna – både gamla och nya.

Denna artikel knyter an till innehållet i en rapport som tagits fram för medlemmar i nätverket Kairos Future Club, läs mer om medlemskap här. För mer information om innehållet i artikeln, kontakta Erik Herngren. 

Dela: