Meningen och jakten på myten
På sin ålders höst, 1991, skrev den amerikanske existentialistiske psykoanalytikern Rollo May boken The Cry for the Myth. I den konstaterar han att roten till ”det onda”, all den oro och ångest som det amerikanska folket i det sena 1900-talet uppvisar, handlar om förlusten av myter, berättelser som kan ge vägledning, riktning och stadga i en tid som snurrar allt fortare.
”Myt [... ] är en evig sanning i motsats till en empirisk sanning. Det senare kan förändras med varje ny morgontidning, när vi läser om de senaste upptäckterna i våra laboratorier. Men myten överskrider tiden”. Som May konstaterade.
Sedan vi på Kairos Future släppte de senaste resultaten från vår långtidsmätning av svenska folkets attityder och värderingar, har diskussionens vågor gått höga. Rikets kultur- och ledarsidor har resonerat runt varför 24 procent av svenskarna ser livet som meningslöst, mot 6 procent för 20 år sedan. Och varför just unga män är de som i störst utsträckning ser livet som meningslöst.
Ett av svaren kanske står att finna i Rollo Mays konstaterande – vi behöver myter, berättelser som håller samman våra liv och som väver samman våra egna liv med andras, och att dessa saknas idag. Men det finns kanske fler orsaker. Vi återkommer till det.
Inte en filosofisk livshållning
Men låt oss börja med den självklara frågan: är det inte bara så att fler helt enkelt blivit existentialister och därmed betraktar livet som meningslöst, men mer som en filosofisk hållning? Svaret på den frågan är sannolikt nej. Det finns inget i vår data som tyder på det. I stället pekar datan på att de som betraktar livet som meningslöst också ofta ser det som innehållslöst (vilket också ökat kraftigt sedan 2003). Därtill känner de sig ensamma i långt högre utsträckning än andra. Mening, innehåll och samhörighet verkar alltså hänga samman.
Därmed är det en betydligt bredare fråga som inte bara handlar om individen själv, utan även inbegriper hennes relationer till andra.
Att vara människa i en ny tid
Efter att själv ha reflekterat kring frågorna om meningslöshetens uppgång, ser jag tre grundläggande förändringar som orsak till var vi står idag. De handlar om människans natur som mönstersökande, social och biologisk varelse, och om hur vår samtid verkar ta oss allt längre bort från dessa grundläggande mänskliga behov.
Människa – i jakt på svar
För det första. Människor är mönstersökande. Vi lägger pussel med händelser för att se mönster och samband, även där inga sådana finns.
Rollo May talade om vikten av myter. Och fler tänkare har genom historien varit inne på samma spår. Efter att ha spenderat andra världskriget i fyra koncentrationsläger, konstaterade till exempel psykoanalytikern Viktor Frankl att de som överlevde var de som kunde se en mening i att överleva, för sig själva eller andra. Som kunde sätta sig själva i ett större sammanhang, som kunde se mönstret. Runt detta byggde Frankl en hel skola, logoterapin, där en slutsats var att lycka är frukten av att fullfölja en mening, inget vi kan finna genom att jaga den.
Professorn i medicinsk sociologi, Aaron Antonovsky, mannen bakom KASAM-teorin, eller ”känsla av sammanhang”, kom till liknande slutsatser. Han var intresserad av friskhetsfaktorer och konstaterade att människor för sitt välbefinnande behöver en känsla av begriplighet, meningsfullhet och hanterbarhet. Vi behöver förstå sammanhanget och vår roll och plats i det. Vi behöver begripa. Vi behöver förstå mönstren.
Vad är det då som hänt med de mönsterskapande berättelser May, Frankl och Antonovsky talar om? Om man bortser från de rent individuella berättelser som många av oss bär, är det mycket som talar för att det gemensamma successivt förtvinat, och till dels kanske inte ens intresserat oss. De långa historiska berättelser som sätter in det egna livet i ett längre sammanhang, är inget svenskar någonsin bekymrat sig om, i varje fall inte i modern tid. Svensken är modern, och historien började någonstans vid andra världskrigets slut. Möjligen senare. Vi saknar de långa historiska sammanhang som är en självklarhet i till exempel mellanösterns kulturer.
I stället tar vi vårt fäste i framtiden. Vår berättelse handlar om vart vi är på väg, inte om hur vi tog oss hit. Om folkhemmet vi ska bygga, inte hur det byggdes. Eller efter Berlinmurens fall, om det moderna, internationalistiska, mångkulturella och digitala paradis som ligger strax bakom kröken. Vi har varit enbenta, enbart vilande på berättelsen om vart vi är på väg.
Men berättelsen om framtiden bröt samman någonstans på vägen. Eller förmörkades av nya orosmoln. Och när den enbentes framtidsberättelse bryter samman tappar den enbente fotfästet helt.
Människan lever inte av bröd allena, hon lever av så mycket mer, av berättelser om det som har varit och det som ska komma. Av berättelser om var hon själv passar in i livets stora väv. Det är den väven som nu många saknar.
En nomad söker sin flock
För det andra. Människor är sociala. Att bli utfrusen eller utkörd ur gemenskapen är det värsta som kan drabba oss. Det påverkar oss fysiskt. För innerst inne är vi fortfarande stenåldersmänniskor som inte skulle överleva en dag på egen hand, utestängda från gruppen. Sådant sitter i kroppen. Vi lever med och genom andra, och vi blir också dem vi är i gemenskap. I det verkliga mötet med andra, i upprättandet av det som religionsfilosofen Martin Buber kallade Jag-Du-relationer.
Också på denna punkt är svenskarna annorlunda. Vi sätter individen först. Vi uppfostrar våra barn att bli oberoende och följa sitt hjärtas väg, och vi har skapat ett samhälle där alla ska kunna leva för sig själva, klara sig själva. Ingen ska behöva vara någon annan till last. Själv är bäste dräng. Individen, inte familjen eller gruppen, står i centrum.
Denna individuella grundhållning, som banat väg för starka frivilliga gemenskaper och varit grunden för demokratins utveckling och som senare institutionaliserats i skattesystem och föräldraförsäkringar, har varit till fördel på många sätt. Men i mötet med den nya ”sociala” medievärlden blir baksidorna uppenbara.
Som sociala varelser vill vi nämligen få uppskattning. Bli sedda, gärna älskade eller avundade. Och sociala medier skapar utmärkta förutsättningar för det. De fungerar som skyltfönster där vi alla kan visa upp våra bästa sidor för omvärlden.
I bästa fall kan också de sociala mediernas gemensamhetsytor skapa en känsla av tillhörighet. Av att höra till. Att vara del av. Men de skapar inga jag-du-relationer, inte på samma sätt som verkliga möten har möjlighet att göra. Däremot tar även sociala medier tid. Tid från annat. Och under de senaste decennierna har antalet fysiska möten med vänner sjunkit snabbt, enligt Kairos Futures långtidsmätningar.
I sämsta fall leder de sociala medierna till motsatsen. Till förfrämligande och utanförskap, inte till inkludering och gemenskap. Vi ser i tittskåp på andras perfekta liv, liv som vi vet är tillrättalagda, men som vi känslomässigt ser som sanna. Det leder snarast till alienation, frånkoppling, ensamhet och en känsla av misslyckande. Inte minst då vi jämför andras framgång och förträfflighet med våra egna grå, futtiga, innehållslösa och torftiga liv.
Och det hjälper inte att vi vet att det inte är sant. Det handlar inte om kognition, utan om emotion, känsla trumfar tanke. Människan är social, blir till i relationer. Sociala medier är det inte.
Samhörighet är fysisk
För det tredje. Människan är biologi. Hud, hjärta och huvud hänger samman.
Fysisk beröring är helt avgörande för att vi ska bli dem vi är. För spädbarn är det livsavgörande, utan beröring dör de. För många andra kan hundar, katter och hästar bli komplement eller alternativ till mänsklig beröring. Fysisk beröring genererar kaskader av endorfiner som gör att vi mår bra. Som gör oss lyckliga.
Samtidigt lever vi i en tid där fysisk närhet verkar vara ute. När relationer instrumentaliseras. Vi har allt mindre sex och allt mindre beröring. Bland unga har vi i åratal rent av talat om växande närhetsfobi samtidigt som allt fler unga vuxna lever i ofrivilligt celibat, med en rädsla för att inte räcka till, inte våga ta det första steget.
Nätdejtingen sänker trösklarna. Den skapar fantastiska möjligheter att hitta den på papperet perfekta matchen, men har svårt att kompensera för det faktum att förälskelse ofta tar tid. Att det ofta är något som växer fram, inte något som uppstår över en fika eller ett glas vin en onsdag efter jobbet.
Biologi trumfar kognition.
Mening, innehåll och gemenskap
Känslan av att livet har en mening, att livet är innehållsrikt och att känna samhörighet och gemenskap med andra verkar hänga samman.
Att säkerställa att människor känner mening i livet är knappast ett politiskt uppdrag. Samtidigt rymmer frågan om bristen på gemensamma berättelser om varifrån vi kommer och var vi är på väg en politisk dimension. Här kan politiken göra skillnad. Gemensamma myter, som May skulle kallat det, skulle sannolikt öka känslan av samhörighet och mening för många. Göra livet lättare.
Ytterst sett är vi dock alltid ensamma, och vi behöver var och en finna vår egen väg till mening. Får vi tro Viktor Frankl, eller för den delen den tusenåriga kristna tradition Sverige är en del av, handlar vägen till mening inte så mycket om att söka den i sitt inre, som att göra något för andra. Kausaliteten mellan mening och engagemang, som Antonovsky talar om, kanske inte går från mening till engagemang, utan tvärt om. Det är genom att blicka utåt, genom att engagera oss i något som ligger bort om oss själva, vi kan finna mening.
Det skulle dock kräva ett brott mot de senaste decenniernas ständigt ökande fokusering på det egna jaget, det egna måendet, det egna livet. Och en återgång till den klassiska socialt orienterade individualistiska kultur som rådde när människor i slutet av 1800-talet bemyndigade sig själva, inte enbart för egen skull, utan att göra något för andra.
Vill du starta hösten med att höra någon av våra föreläsare prata om förändringar av svenskarnas värderingar, intressen, motiv och andra långtidstrender? Eller vill du ha hjälp med att bättre förstå dina medarbetare och kollegor utifrån ett större perspektiv? Kontakta Mats Lindgren eller Helena Mella.