Dags att besiktiga det svenska samhällskontraktet
Vilka förväntningar har dagens och morgondagens svenskar på varandra, det offentliga och sig själva när det gäller det komplexa samarbete som kallas samhället?
Svaret på frågan utgör lejonparten av den abstraktion som upplysningsfilosoferna benämnde samhällskontraktet, relationen mellan medborgaren och omgivande samhället. Det är svårt att inte imponeras av den komplexa väv av åtaganden som omger svenskarna. Hela bygget tycks vila på en förväntan om aktiva, engagerade medborgare.
Studiecirklarnas folk lade grunden
Så hur ser den svenska medborgaren ut idag? Hur mycket påminner vi om de människor som Ronny Ambjörnsson beskriver i Den skötsamme arbetaren, folkrörelseentusiasterna i norrländska Holmsund efter förra sekelskiftet? De som skolade sig själva efter en hel dag på sågen för att med kunskap, tal och text kunna ta plats i samhällsdebatten. Så lyfte sig arbetarklassen från utanförskap, 100 år före ordet lanserades av Schlingman. Och även om mycket vatten har runnit under broarna sedan dess finns det belägg för att den svenska modellen – i ordets bredaste mening – mejslades fram av människor med just de erfarenheterna och ett ideal om den aktiva medborgaren. Delaktighet var ett socialt erkännande.
Och vilka tog över?
Så hur väl passar svenskarna den kostym som de har fått ärva? Det utforskar vi under våren med studien Morgondagens medborgare – om ett nytt medborgarskap och engagemang i en ny tid. Vi vill veta mer om svenskarnas syn på rättigheter och skyldigheter och relationen stat och individ. Men redan här presenterar vi några hypoteser om hur och varför dagens samhällskontrakt torde se annorlunda ut än det som gällde under Sveriges politiskt mest formativa år. För tydlighetens skull tecknas bilden med tre distinkta personas.
Individualisten – Homo Economicus
Vid 70-talets slut, efter 70 år av ökad socialisering av samhället initierade SAF, dåtidens Svenskt näringsliv, kampanjer på temat satsa på dig själv. Det skedde parallellt med att en lite farbror från Chicago School of Economics framgångsrikt missionerade för privatisering, skattesänkningar och avregleringar av dittills statligt dominerade marknader - det som ofta kallas marknadsliberalism (farbrodern hette Milton Friedman, sedermera Nobelpristagare). Idén om att samhället funkar bäst om egennyttan är den centrala kodexen slog rot på många platser. 80-talets yuppies blev en symbol för dem som hörsammade SAFs idéer allra mest genom att bygga förmögenheter på de alltmer globala finansmarknaderna. Den ideologiska vinden blåste så starkt att till och med Socialdemokraterna hade just en yuppie på valaffischerna. En nog så tydlig signal om vänsterns stundande kris. 90-talet bjöd sedan på privatiserings-bonanza med individens valfrihet som det tunga argumentet. Samtidigt som ordet solidaritet praktiskt taget tvättades bort från mainstream-svenska –yngre människor har ofta svårt att definiera det.
Kort sagt, generationer uppväxta under den här tiden kan antas ha fått sig en stor dos individualism. Vilken roll är de beredda att spela om samhället möter resursbrist på grund av demografiska utmaningar och klimatförändringar? Det ska vi ta reda på.
Konsumentborgaren – #vafanfårjag
Leif Östling fick nyligen, tack vare sitt ordval, representera konsumentborgaren: den som ser skatt som betalning för de samhällstjänster som just hen använder. Efter att ha vant sig vid att betecknas som kund av både offentliga och privata leverantörer av tjänster som tidigare varit offentliga tenderar svenskarna att se samhället som något annat än de själva.
Parallellt med detta påverkas också synen på medborgarnas ömsesidiga beroende. Som kund kan jag ju fritt gå till en annan leverantör, eller avstå från att konsumera. Men i samhället finns tjänster vi vill ha utförda men helst inte vill göra, och som kanske inte kan göras 100% ekonomiskt lönsamt (tills någon sätter en prislapp på dem). Konsumentborgaren är inte med övriga, utan en oberoende aktör på en marknad.
Polykulturalisten – transnationell utblick
Sverige anno 2018 är ett av världens mesta invandrarland. En enorm skillnad jämfört med den kulturella enfald som präglade folkhems-tidens Sverige. I boken ”Är svensken människa?” beskrivs svenskheten som att individen och staten har en personlig relation. Det skiljer sig mycket från många av de länder varifrån många av nysvenskarna kommer ifrån, där familjen i många fall är den sociala garanten. Tilliten till myndigheter är dessutom generellt lägre i de allra flesta länder i världen och sammantaget ger det en annan utgångspunkt för den känsla av medborgarskap vi talar om här. Kanske det beror på den forna kulturella enhetligheten, men svenskarna har vant sig vid att via skatt underlätta livet för främlingar, något som familjeorienterade kulturer inte har erfarenhet av. För att se om nysvenskarna på sikt kommer att påverka medborgarrollen i någon viss riktning gör vi i studien Morgondagens medborgare en extra ansträngning att nå minoritetsgrupper. De utgör en betydande del av Sveriges framtid!
Ett samhällskontrakt – eller flera?
Är det just de faktorer som beskrivits ovan som har mest påverkan på samhällskontraktets utveckling? Det vet vi inte än och det är också möjligt att det finns flera parallella samhällskontrakt på samma sätt som vi idag har en enorm flora av verklighetsbeskrivningar (media) och sub-kulturella skillnader inom etniska grupper (olika utbildningsnivåer, stad och land). Till skillnad från folkrörelsernas folk (första halvan av 1900-talet) väljer vi idag aktivt vilken grupp vi tillhör, och tillhör flera samtidigt. Det lär vi upptäcka i jakten på morgondagens samhällskontrakt.
Här kan du läsa mer om studien Morgondagens medborgare.