Medborgarråd – en 2500 år gammal lösning på demokratins utmaningar?
Demokratin backar i stora delar av världen och det måste göras något åt. Bland annat genom att experimentera med nya och gamla metoder. Med medborgarråd finns förutsättningar till kollektivt beslutsfattande som både inkluderar och informerar invånarna.
Trots att många idag upplever demokratin som krisande, pågår en våg av demokratiska innovationer och spännande initiativ i Europa och världen. Inte minst inom det fält som brukar kallas deliberativ demokrati. Där läggs ett stort fokus på ”vanliga människors” deltagande i de demokratiska processerna, genom strukturerade och informerade diskussioner. Arbetssättet kan kännas modernt men kan spåras ända tillbaka till det antika Grekland. Redan för 2500 år sedan utsåg man representanter (ämbetsmän) med hjälp av lottning samt lät vanliga (manliga) medborgare publikt delta i de politiska beslutsprocesserna.
Voxnadalens medborgarråd hösten 2024. Invånare samrådde om hur tre kommuner bäst förvaltar sina skogar i en tid när ekonomiska och ekologiska behov möts i målkonflikter. Författarens bild.
Sex steg till ett medborgarråd
En demokratisk innovation som de senaste åren väckt alltmer intresse i Sverige är det som brukar kallas medborgarråd, medborgarberedning eller med ett låneord, mini-publics (kärt barn har som bekant många namn!). Genom ett slumpvis urval av deltagare – som ofta stratifieras i olika grupper utifrån demografiska eller värderingsbaserade variabler – säkras en bredd av åsikter. På så sätt undviks ett välkänt problem vid traditionella medborgardialoger, nämligen att det är samma personer eller grupper som alltid dyker upp på dialogmöten. Deltagarna får dessutom utbildning i frågan som ska diskuteras. Med aktiv processledning säkras sedan ett konstruktivt samtal där alla både får komma till tals och lyssna på andras argument innan man når fram till beslut eller rekommendationer.
Ett medborgarråd byggs ofta upp i ett antal delvis överlappande faser:
- Planering – En kvalificerad styrkommitté säkerställer att det tas fram en rättvis och inkluderande process. Tillsammans med beställare/mottagare utses även lämpliga experter/kunskapsförmedlare.
- Rekrytering Inbjudan skickas ut till ett stort antal potentiella deltagare, ofta med målet att det slutgiltiga urvalet ska kunna ha en mångfald av olika perspektiv. Samtidigt är en viktig nyckel det slumpvisa urvalet. Deltagande är inte bara för de som är mest engagerade och intresserade. För att motivera mindre engagerade invånare ges ofta en mindre ekonomisk ersättning.
- Inlärningsfas – Deltagarna får kunskap om ämnet, vilket kan ske genom både individuell inläsning och gemensamma sessioner där experter, politiker och andra relevanta aktörer presenterar olika synpunkter. Deltagarna kan ställa frågor och kan ibland i viss mån även själva fungera som experter, särskilt vid lokala råd/frågor.
- Deliberationsfas – Med stöd av opartiska samtalsledare diskuterar deltagarna i små grupper, reflekterar över det de lärt sig och lyssnar på varandras erfarenheter och argument.
- Beslutsfattande – Beroende på vilken typ av process det gäller så kan målet för processen exempelvis vara rekommendationer och prioriteringar, beslut, eller en mätning av hur deltagarnas åsikter förändrats.
- Uppföljning – För att maximera genomslaget vill man sprida resultaten genom relevanta kanaler och att offentliga personer involveras. Det finns också en stor potential i att kanalisera det engagemang som ofta byggs upp hos deltagarna genom fortsatt arbete med frågorna.
Utformningen av medborgarråd har varierat något över tid, som följande avsnitt ger exempel på. Grundidén är dock mer aktuell än någonsin och utvecklingen fortsätter, inte minst genom användning av AI. I råd med stora deltagarantal och mängder med skapat material kan dagens språkmodeller snabbt finna mönster och teman. Men, det är vår övertygelse att demokratins främsta medel är och fortsätter att vara möten och samtal mellan människor.
Hur hänger olika resurser och behov ihop? Sambandsanalys och godis som demokratiskt verktyg! Det lokala relationsbyggande som sker när människor får stöd till att samtala om gemensamma frågor kan knappast överskattas. En bonus i en tid av tilltagande segregation.
Medborgarråd från 70-talet och framåt
I modern tid gjordes det på 70-talet försök med det som upphovsmannen Ned Crosby vid Jefferson Centre kallade för Citizens’ Juries. Där samlade man upp till 25 deltagare för att under flera dagar diskutera en fråga. Slutligen landades en gemensam rekommendation. Andra tidiga exempel inkluderar Planning Cells i Tyskland under 70-talet där många mindre grupper diskuterade samma frågor, samt Consensus Conferences som utvecklades av Teknologirådet i Danmark under 80-talet. Även här var det mindre grupper med upp till 25 deltagare som samlades.
Mot större församlingar
Under 90- och 00-talet så växte de deliberativa processerna i storlek. Det blev nu vanligt med relativt sett stora mini-publics med betydligt fler deltagare än tidigare, ofta bortemot 100 personer eller ännu fler som deltog i gemensamma överläggningar. Ett intressant exempel är Deliberative Polling som utvecklades vid Stanford University. Här lät man ett större antal deltagare först svara på frågor, som i en opinionsundersökning. Därefter lät man deltagarna lära sig mer om de aktuella frågorna för att slutligen ställa samma frågor en gång till för att se vilka uppfattningar vanliga medborgare har då de fått djupare kunskap om frågan. Deliberative Polling har ofta många deltagare, men genomförs däremot under kortare tid, typiskt två till tre dagar.
När idéer om stora, ofta nationella medborgarråd lanserades i början av 00-talet så hade växte omfånget. Idealet var att minst 100 deltagare samlades under ett stort antal dagar i långa processer, ibland bortemot ett år. Exempelvis har grundlagsförändringar och liknande frågor processats så i flera länder runtom i världen. Många medborgarråd har dock inte varit så omfångsrika och det finns heller inte några fasta definitioner av vad som krävs för att en deliberativ process ska få kallas ett medborgarråd.
När medborgarråden något senare började göra intåg i Sverige var det inte lika stort fokus på att processerna behövde vara så stora. Sverige har inte heller lika många invånare som ska representeras. Ett tidigt medborgarråd i Sverige var exempelvis Livsmedelsverkets nationella medborgarråd, eller medborgarpanel som de själva kallade processen. Fokus var på omställning till hållbar livsmedelskonsumtion. I panelen samlades ett 60-tal personer för att under fyra dagar diskutera hur det kan bli möjligt att äta mer hållbart och hälsosamt. Därefter avgav gruppen sina rekommendationer till Livsmedelsverket.
Det nationella medborgarrådet om klimatet, inom forskningsprojektet FAIRTRANS 2024, är kanske är det mest uppmärksammade i Sverige. I en kombination av fysiska och digitala träffar samlades 60-talet deltagare vid nio tillfällen under ungefär tre månader för att lyssna på experter, överlägga tillsammans, och avge rekommendationer.
Utöver dessa har ett antal lokala medborgarråd genomförts i Sverige, ofta enligt en modell där ett begränsat antal deltagare samlas under två eller tre dagar. Ett tecken på att pendeln lite grann har svängt tillbaka till den mindre omfattning om de deliberativa processerna hade då rörelsen tog sin början.
Medborgarråd idag och imorgon
Kairos Future har nyligen designat och lett två medborgarrådsprocesser tillsammans med forskare och experter från bland annat Stockholm Resilience Centre vid Stockholms Universitet. I Nämdöskärgården utanför Stockholm samlades fastboende, deltidsboende och sommarboende för att tillsammans ta fram prioriteringar och riktlinjer för etableringen av ett så kallat biosfärområde. I Voxnadalen i Hälsingland möttes medborgare från tre kommuner och tog fram rekommendationer och prioriteringar för förvaltningen av de kommunalt ägda skogarna.
Båda processerna var mindre, lokala medborgarråd där deltagarna samlades under två heldagar för gemensamt lärande, diskussioner, och prioriteringar. Det innebär en kostnadseffektiv process jämfört med de långa och mer komplexa processer som ofta krävs vid större nationella medborgarråd. Under arbetet har vi tagit fram enkla metoder och modeller som gör det möjligt för kommuner och andra organisationer att kunna genomföra medborgarråd, eller varför inte ett medlemsråd.
Kairos Futures modell för en enkel tvådagarsprocess. Deltagarna tas tryggt från start till mål. Inkluderar också möjligheter för följeforskning.
Avslutningsvis, demokratins ställning i världen tycks idag vara hotad, och för den som oroar sig finns all anledning att söka nya former av inkludering av människor. När den stora världen upplevs alltmer kaotisk bidrar människors medverkan i det lokala beslutsfattandet med känslor av agens och samhörighet. Vi på Kairos Future vill fortsätta hjälpa människor och organisationer att förstå och forma framtiden och medborgarråd är ett av många verktyg för det.
Vill du veta mer om hur ni kan involvera invånare eller medlemmar i deliverativa demokratiprocesser, välkommen hit och ta gärna ett samtal med mig.